Körde nyss något som jag fick för mig att kalla straffintervaller. Ville på något sätt plåga kroppen lite och mig själv för att jag lyckats skada foten blott en dryg vecka före det som är tänkt att bli säsongspremiären. Premiär, i slutet av augusti. Året har sannerligen gått i rehabiliteringens tecken. Efter som foten fortsatt inte återhämtat sig vände jag mig till spinninghojen. Den har dessutom den stora fördelen att jag kan träna när som helst på dygnet utan att riskera att väcka någon i familjen, tränas med partyfolket utanför ytterporten, eller skrämma någon med mina plågade ansiktsuttryck under den sista intervallen. Jag behöver inte ens byta om ordentligt utan det räcker med cykelbyxor och skor!

 

Straffintervaller

Inget nytt under solen denna gång heller, det var vanliga treor jag plågade mig igenom, varför uppfinna hjulet på nytt liksom? Men genom att kalla det något nytt och ”häftigt” säljer man lösnummer. Jodå, jag fortsätter med min dåliga stil att kopiera kvällspressens rubriksättande. Kort och gott fem stycken 3/1 min i full jävla fart.

 

Maxat

Har visserligen inte alltför mycket data från cykling inomhus sedan tidigare, men jag vet att jag haft svårt att pressa uipp pulsen över 160 slag/min tidigare. Idag toppade jag ut på maffiga 171 slag. Go hard och go home. Eller go hard when home i det här fallet? Hur som, äckligt jobbigt var det.

 

Träning > blogg

Efter det passet är jag för trött för att ens fejka att jag har mer inspiration än så att att blogga, stämplar ut med lite inspo (tror det var ett hett ord på Instagram för ca ett år sedan) i form av min pulsgraf.

 

 

straffintervaller pulskurva

Snygg om jag får säga det själv