Lopptorkan är över!

Gubbracet 2017 är genomfört till sist. I och med detta är lopptorkan på 1,5 år (!) äntligen över. Insatsen var halvt stabil och jag är just halvnöjd. Det fanns en del bra saker att ta med sig från kvällen, en del mindre bra, samt någon enstaka dålig. Uppladdningen var inte dålig, men inte direkt optimal heller. Tack och lov för goda vänner som hjälpte till med att passa fyraåringen, som efter ett kort och intensiv ”diskussion” fick följa med i sista sekunden. Tack och lov igen för superflexibel barnvakt. Behöver inte gå in på detaljer, men vid efteranmälan hade vuxna och fyraåringen delade åsikter om vad vi gjorde där, men det löste sig mer eller mindre smidigt och jag kunde till sist försöka vänta in GPS-signalen…

Apropå GPS

Uppvärmningen gjordes delvis med suveräna @peiza, som i vanlig ordning knallade in och vann loppet. Vi höll åtminstone samma fart under uppvärmningen, kände dessutom att jag tydligt var lite starkare än honom där. Kan ha varit min ivrighet under uppvärmningen som fällde mig i slutändan?

GPS-signalen ja, satelliterna finns ju där uppe, men de verkar ha svårt att kommunicera med min gamla Garmin. Saknade signal under hela uppvärmningen, vilket såklart är helt oviktigt. Det skulle dock strula lite under själva loppet också, vilket rent tekniskt inte är en ursäkt då man springer så fort som man springer. Men självklart tänker jag använda det som en ursäkt.

Loppet

Målsättningen var ”spring inte för snabbt i början”. Utförande var ”spring som om zombieapokalypsen är här”. Ingen katastrof, jag har gjort värre ifrån mig i inledningen av lopp, men helt optimalt var det inte. Ger mig själv knappt godkänt trots allt. Första kilometern är lite småknixig med några tvära svängar, samt en gångbro som cirklar sig upp över vägen genom en trevlig 360-graders sväng. Det går an då man är relativt pigg, men svängarna tog inte slut där. Största problemet var dock när jag kom ner från bron och var kusligt nära att halka, parerade i sista milisekunden och tog en kortare sväng ut i periferin för att kompensera.

Sedan inleddes de eviga 90-graderssvängarnas kilometrar, för de pågick mer eller mindre hela vägen fram till sista kilometern. Något segt att hela tiden deccelerera och accelerera, men det går ju tyvärr inte att skylla på lika effektivt, då alla måste runt samma hörn. Trevligt nog är det här man börjar komma in i citykärnan på allvar. Ironiskt nog hinner man inte se så enormt mycket av det, inte så mycket pga den ”höga” farten, utan snarare för att jag flämtar och flåsar och flaxar för att ta mig framåt så snabbt jag kan. Fokus ligger enbart på nästa steg.

Har ingen aning om hur jag ligger till placeringsmässigt, men jag försöker utnyttja de ryggar jag har framför mig, för att hålla farten uppe. Här insåg jag till sist något under början på den fjärde kilometern. Det är inte så att de framför mig har någon magisk fartreserv att ta till så långt in i loppet, då hade de redan sprungit ifrån mig. Nej, istället börjar farten slås av något, precis som den gör för mig. Förrädiskt då jag såklart medvetet intalar mig själv att det bara är att hålla rygg. Kilometer tre och fyra är lömska jävlar.

Den sista kilometern är så gott som rak, förutom en tvär sväng några få meter innan målsnöret. Men mitt i nämnda kilometer finns också en liten gångtunnel, som såklart bjuder på en nedförsbacke, men således också en liten men elak uppförsbacke. Ett stycke innan gick jag om ett par löpare, vet inte om det var samma löpare som hängde på mig, eller om fler gick upp, men jag drog ett litet tåg med mig ur den tunneln, något som trevligt nog lyckades fastna på bild (se längst upp i inlägget). Bjuder på en sällsamt avslappnad min för att vara jag under hård löpning.

Försöker inbilla mig att jag ska dra igång en lång spurt, men den stängs ner innan den ens startat. Sparar mig istället till sista biten, då jag alltid inbillat mig att jag är explosiv nog för en spurt, oavsett hur trött jag är innan. Det visade sig faktiskt vara sant, då jag gick förbi spurtnedstängaren. Lyckades i samma ansträngning nå löparen framför mig och i en furiös spurtstrid som kommer gå till historien som en av de allra bästa, tog jag mig förbi en meter innan mållinjen. Jag liksom hörde hans suck när han inte orkade svara de sista metrarna. I och med spurten krigade jag till mig en maffig 13:e plats (en aning ironi här, placeringen spelar ingen roll såklart, men det kändes naturligt att spurta trots allt). För övrigt såg jag en filmsnutt på min målgång, av någon konstig anledning var spurten inte lika vacker på film som den var i verkligheten. Jag och min spurtkompis vet hur det egentligen gick till.

Slutord

För att återkomma till GPS-signalerna och klockan, så påstod den att jag höll ett betydligt högre tempo än jag faktiskt visade mig göra. När jag sprang var det omöjligt att veta, då jag låg på max oavsett. Således spelar det ingen roll i slutändan, då max för dagen var just max. Men jag blev rätt överraskad i mål då jag helt plötsligt tappade 40-50 sekunder mot vad snittfarten hade sagt åt mig under loppet.

Således är lösningen enkel, jag är tvungen att köpa en ny klocka och efter lite efterforskningar finns det två alternativ. Garmin 935, eller Garmin Fenix 5 (samma klocka till 99,9%, men olika skal). Kan inte kalla dom billiga direkt, inte heller prisvärda. Snordyra är nog ordet jag är ute efter, vid närmare eftertanke.

Skitskoj att få tävla igen, tack för i år Gubbracet. En helt ok kvitto på formen, men betydligt mer finns att hämta och jag blickar framåt med stor förväntan!