Dödköttet levererar

Cykling

Dödköttet

Idag fick dödköttet viva vad det gick för och det levererar sannerligen. Åtminstone levererar det exakt det som kan förväntas av det. Träningen gick ner i någon sorts Törnrosasömn i och med höstens första drömkrossande förkylning. Minns knappt när jag tränade sist. Eller det gör jag verkligen inte, bokstavligen. Tog mer tid att leta upp alla träningsprylar än det tog att träna. Dödköttet (allt som en gång kunde liknas vid muskler tidigare) gjorde vad det kunde och pressade sig igenom 30 löjligt lätta minuter på spinninghojen. Men ni kan inte ana vad som hände sen…

 

Prehab for the win!

I och med underrubriken kan ni kanske gissa er till vad som trots allt hände sen. Jag tog mig i kragen och maxade ut tio minuter med prehab. Eller som dödköttet skulle vilja beskriva det; supertung styrka. Har äntligen lärt mig från mina många misstag och nu ska jag leva som jag lär, styrkan får ALDRIG prioriteras bort. Det handlar om så lite tid varje vecka med tanke på hur mycket kondition jag hinner med.

 

Nästa steg

Nu gäller det bara att hålla igång, kontinuitet är ledordet och det ska ökas sakta men säkert. Och för att bli både bättre löpare och för att hålla skadorna bort, ska även styrkas bakas in i det hela. Piece of cake på pappret, förvånansvärt tufft i praktiken.

 

Steget efter nästa steg

Just nu har jag satt lätta mål, röra på det uttjatade dödköttet lite men ofta. Därefter styra upp sömnen, även om jag kanske borde börja i den änden så är det svårt. Har dessutom svårare att somna om jag inte tränat, kroppen blir inte riktigt lika slut helt enkelt. Och till sist ska jag försöka knyta ihop säcken med att styra upp maten lite. Mindre skit helt enkelt.

 

God natt

Med det här svamlet ute ur huvudet och nedskrivet på bloggen istället säger jag god natt.

 

by Okt 04, 2016 Inga kommentarer

Födelsedag och äntligen veteran

Skada

Det är den dagen på året igen, unikt för i år är att jag fyller veteran. Åtminstone i löpartermer då jag from idag (rent tekniskt hela året) tillhör H35. Hade fört tänkt använda det som en ursäkt för att jag inte blir snabbare länge. Men så kollade jag på resultaten från årets VSM och fick tänka om, jävlar i mig vad snabba löpare det finns där ute. Hur som helst känns det ändå bra att äntligen bli veteran, har liksom väntat ett tag på det av någon anledning. Det känns åtminstone inte dåligt, även om jag tycker att åren börjar samlas på hög lite väl snabbt. Som om jag hamnat i någon typ av nedförsbacke?

 

Året så här långt

Veteran eller inte, det har varit katastrof och skitdåligt. Skadad hela tiden, så även idag. Cyklade iaf fint under eftermiddagen medan jag mutade barnen med födelsedagstårtan och popcorn. Kammar således hem priset för årets pappa också…

 

Nästa säsong

Oavsett vad jag tar mig för, kan det inte gå sämre än i år i alla fall. Men just nu är jag grymt taggad på att bli hel, återuppta träningen och prestera like a boss nästa år. Tror jag har en del snabba lopp kvar i kroppen ännu. Bara jag lär mig att inte skada den. Aningen ironiskt då jag är rätt bra på att rehabilitera skadade löpare i mitt jobb. Där ingår bland annat hur man stegrar sin träning på ett bra sätt.

 

Bloggen lider

Det blir lätt att bloggen får lida då jag inte springer, visserligen så tränar jag på med annat för att hålla flåset uppe. Men får jag inte springa så dör dessvärre motivationen för att skriva nästan helt. Samtidigt vill jag hålla igång bloggen och har någon illusion om att även den ska hitta tillbaka till sin forna glans med alla läsare som jag hade ett tag. Har storslagna planer på gång, åtminstone på idéstadiet i mitt huvud. Om det någonsin blir verklighet är en annan sak.

 

Mot oändligheten och vidare

Nu försöker jag lyssna på Buzz och siktar framåt, ett år visare äldre, lite fler rynkor, lite fler erfarenheter, med mer motivation än någonsin. Just ja, för de som vill skicka presenter så gör det inget om de skickas imorgon och kommer fram lite sent. Jag är inte så kinkig. Bara hojta till så ser jag till att set you up med adress och önskelista för den som vill satsa på ett säkert kort.

 

by Sep 15, 2016 Inga kommentarer

Toppar och dalar

Löpning

Just nu handlar allt om dalar. Var länge sedan jag såg en topp av något slag. Efter att rehabiliterat en skada i stop-motion fart (är fortsatt inte helt bra), började träningen gå så pass bra att jag vågade ställa upp i ett lopp igen. Då slog ”Revenge of the små jävla stones” till och sänkte entusiasmen rejält. Men i torsdags stod jag på startlinjen till Blodomloppet i Örebro, efter en vecka med alternativ träning. Tanken var att det skulle kännas lite ömt men att jag skulle kunna prestera ett ok resultat. Dalar kan dessvärre vara djupa och det visade sig att just denna dalen är av det djupare slaget…

Vis av erfarenhet tog jag mig till Trängens IP på cykel, redan ombutt, i god tid, med koll på vart utlämning av startnummer sant inlämning av väskor fanns. Pigga ben då jag vilat mig i form de två föregående dagarna lovade gott. Den känslan höll i sig i säkert 400 meter innan foten gjorde sig påmind. Försökte slå bort det men det hjälpte föga och 800 meter blev min uppvärmning till sist.

 

I det läget var jag fortsatt inställd på att köra och bits ihop. Men efter några korta svängar till insåg jag att varje steg gjorde det värre. Tog ett ovanligt vuxet och tungt beslut att ställa in och årets första framträdande slutade således med en DNS. Synd då jag hade klätt upp mig i mina finaste tävlingskläder och allt. Alla vet ju att det som verkligen räknas är att se snygg ut på startlinjen.

 

Idag är det lördag och jag deppar fortfarande då jag dessutom missade Örebro Action Run, där jag hade fått möjligheten att starta. För att trösta mig själv äter alldeles för mycket. Speciellt om man ser till hur mycket (lite) jag rör mig. Det som hintades när jag tog på löpartightsen i torsdags (konstigt nog helt nya men ändå hunnit med att krympa i tvätten?), bekräftas av vågen. Lägger tydligen på mig snabbt om jag drar ner träningen med 90% och ökar maten med 10%.

 

Nu börjar jag inse att jag kanske måste släppa att kunna tävla alls år, oerhört sorgligt såklart men på det stora hela i livet helt oviktigt. Trots det tänker jag deppa lite till. Självdiagnosen just nu gissar på en spricka i ett av benen i foten och då lär nästa lopp om tre veckor vara kört också. Jävla dalar.

 

by Aug 27, 2016 Inga kommentarer

Straffintervaller

Cykling

Körde nyss något som jag fick för mig att kalla straffintervaller. Ville på något sätt plåga kroppen lite och mig själv för att jag lyckats skada foten blott en dryg vecka före det som är tänkt att bli säsongspremiären. Premiär, i slutet av augusti. Året har sannerligen gått i rehabiliteringens tecken. Efter som foten fortsatt inte återhämtat sig vände jag mig till spinninghojen. Den har dessutom den stora fördelen att jag kan träna när som helst på dygnet utan att riskera att väcka någon i familjen, tränas med partyfolket utanför ytterporten, eller skrämma någon med mina plågade ansiktsuttryck under den sista intervallen. Jag behöver inte ens byta om ordentligt utan det räcker med cykelbyxor och skor!

 

Straffintervaller

Inget nytt under solen denna gång heller, det var vanliga treor jag plågade mig igenom, varför uppfinna hjulet på nytt liksom? Men genom att kalla det något nytt och ”häftigt” säljer man lösnummer. Jodå, jag fortsätter med min dåliga stil att kopiera kvällspressens rubriksättande. Kort och gott fem stycken 3/1 min i full jävla fart.

 

Maxat

Har visserligen inte alltför mycket data från cykling inomhus sedan tidigare, men jag vet att jag haft svårt att pressa uipp pulsen över 160 slag/min tidigare. Idag toppade jag ut på maffiga 171 slag. Go hard och go home. Eller go hard when home i det här fallet? Hur som, äckligt jobbigt var det.

 

Träning > blogg

Efter det passet är jag för trött för att ens fejka att jag har mer inspiration än så att att blogga, stämplar ut med lite inspo (tror det var ett hett ord på Instagram för ca ett år sedan) i form av min pulsgraf.

 

 

straffintervaller pulskurva

Snygg om jag får säga det själv

 

 

by Aug 18, 2016 Inga kommentarer

Anfäkta och anamma

Löpning

Anamma och regera alla världens andemakter. Amiral Nelsons alla bomber och granater och kanoner. Apspektakel. Asgamar. Blixt, brak och dunder. Blåkullatomtar. Bomber och granater och krevader. Bålnötter. Deghögar. Det var som topp tusen tunnor. Dunder och brak. Far och flyg. Förpiskade luspudlar. För hundra gubbar. För sjutton hakar.  . Gargantuaner. Gravade oxsvansar. Gråsuggor och dreglande paddor. Gräsligt. Gyckel, båg och ordkonster.  I alla milda makters namn. Jäklar. Jämmer och elände. Kanapéer och konjakskransar. Kloakdjur. Krevader och kanoner. Lekstugefasoner. Luspudlar. Milda makter. Möshumlor. Nu blommar asfalten. Nu går skam på torra land. Pest och pina. Pistaschgubbar och surkålsstuvning. Plattfötter. Potatisgrisar. Rena rävgiftet. Rena sammansvärjningen. Rena vansinnet. Rotborstar. Rullsvansapa. Sabotörer och pestråttor. Sladderfågel. Sillmjölkar. Skabbhalsar. Skottkolvar. Snack och strunt och snack. Sopprötter. Tusan. Urfånigt. Vrakplundrare. Ärkebanditer.

 

Hjälp

Blev tvungen att låna lite inspiration för att uttrycka mina känslor, och vem kan vara bättre för ändamålet än Kapten Haddock? Valde ut en del ord som så fint presenterades i bokstavlig rangordning ovan.

 

anfäkta och anamma

Kaptenen i egen hög person

 

Anledningen

Två stenar. Eller möjligen tre. Kan för allt i världen inte minnas om jag fick en eller två närgångna möten under passet igår. Eller jo, när jag nu skriver minns jag faktiskt att det var två. Det gör det till tre totalt med dagens äventyr.

Sprang helt utan bekymmer som man kan göra titt som tätt, helt oskyldig. Från ingenstans attackerar en vass sten mitt fotblad på höger fot. Inte mer med det, sånt som händer. Men när det sker igen en kilometer senare, på samma förbaskade punkt, blev jag lite lack. Om det var samma sten eller två som samarbetade går inte att uttala sig om i nuläget. 

 

På’t igen?

Foten kändes fin och så gott som opåverkad idag tack och lov. Beger mig ut på en kort tur i samband med lunchen. Då sker det fruktansvärda, ytterligare en sten borrar sig in i foten. Och det med kirurgisk precision, på millimetern där gårdagens tragedi utspelade sig. Fick än mer ont men sprang vidare lite. Stannade till sist för att kolla hur det såg ut. Visuellt ok, men efter det kunde jag inte springa längre. Inte gå heller för den delen. Fick halta hem och har nu löjligt ont.

 

Nerv?

Är det en retad nerv månntro? Eller senan under foten? Muskel? Skelett? En kombination? Konspirationsteorierna haglar och jag funderar på vilken av mina konkurrenter som lejt stenarna. Samt vem som sen tränat stenarna, den sista vill jag ha kontakt med för lite tips om hur jag kan träna hunden.

 

Miserabel

Just nu är m’jag en miserabel hög i sängen som tycker synd om mig själv. Visserligen bara timmar efter skadan uppstod, men helt plötsligt känns Blodomloppet långt borta den 25/8 med tanke på nuläget. Undrar vilken typ av tröstätning som också kan ha positiva effekter på läkningen? Spontant säger jag att marängsviss ligger bra till.

 

by Aug 15, 2016 Inga kommentarer

Besök på Zinkens…äh whatever

Löpning

Hur hade jag tid att skriva här så frekvent som jag gjorde tidigare? Har filat på ett inlägg i en veckas tid nu, då vi var på ett kort besök i Stockholm över helgen. Varje morgon tänker jag att ”ikväll skriver jag klart”. Den taktiken har uppenbarligen fungerat sådär semi-effektivt. Var hur som helst påpassligt nära Zinkensdamm och tänkte passa på att köra ett intervallpass då möjligheten fanns. Men en vecka sen, liksom, känns som gamla nyheter minst sagt. Har hunnit med både med- och motgångar vad gäller löpningen sedan dess. Inte för att någon vet, då jag knappast hunnit skriva om det heller…

 

Zinken

Träningen på Zinkensdamm var en katastrof, fick visserligen upp pulsen lite vid några tillfällen, men på det stora hela en katastrof så jag skiter i att skriva mer om det.

 

På hemmaplan

Väl i Örebro igen har jag försökt att träna på. Problemet är bara att det är rätt mycket annat som ska göras också, t ex jobb. Som om ett eget företag inte räckte så har jag ju ett extrajobb också, är uppenbarligen lite smart som jag ser ut. Har stora problem att få in ett behagligt flyt i träningen, men är åtminstone rätt bra på att fixa nyckelpassen. Inte helt hållbar strategi i långa loppet gissar jag mig till, men det är självklart bättre än inget.

 

Säsongspremiären

Ser folk som säger att säsongen är över (more or less), samtidigt som jag försöker få kroppen i någorlunda bra form till årets premiärlopp. Så bra säsong har jag haft så här långt. Träningen och framförallt frånvaron av lopp gör formen hänsynslöst svårbedömd. Ena halvan säger ”lägg ner planer på att springa snabbt, välj att promenera istället”. Den andra fokuserar på ljusglimtarna i de pass jag gjort och tycker att ”kanske inget PB, men fan inte långt ifrån”. Slår man ihop dom skulle jag gissa på runt 17:30 över halvmilen. Känns inte som om jag är van att plåga kroppen i hög fart under lång tid helt enkelt. Ingen imponerande tid efter vad jag hoppats på, men skadan sätter sina spår. Vi lär märka om ett par veckor.

 

by Aug 13, 2016 Inga kommentarer