Gubbracet 2017; rejsrapporten

Löpning

Lopptorkan är över!

Gubbracet 2017 är genomfört till sist. I och med detta är lopptorkan på 1,5 år (!) äntligen över. Insatsen var halvt stabil och jag är just halvnöjd. Det fanns en del bra saker att ta med sig från kvällen, en del mindre bra, samt någon enstaka dålig. Uppladdningen var inte dålig, men inte direkt optimal heller. Tack och lov för goda vänner som hjälpte till med att passa fyraåringen, som efter ett kort och intensiv ”diskussion” fick följa med i sista sekunden. Tack och lov igen för superflexibel barnvakt. Behöver inte gå in på detaljer, men vid efteranmälan hade vuxna och fyraåringen delade åsikter om vad vi gjorde där, men det löste sig mer eller mindre smidigt och jag kunde till sist försöka vänta in GPS-signalen…

Apropå GPS

Uppvärmningen gjordes delvis med suveräna @peiza, som i vanlig ordning knallade in och vann loppet. Vi höll åtminstone samma fart under uppvärmningen, kände dessutom att jag tydligt var lite starkare än honom där. Kan ha varit min ivrighet under uppvärmningen som fällde mig i slutändan?

GPS-signalen ja, satelliterna finns ju där uppe, men de verkar ha svårt att kommunicera med min gamla Garmin. Saknade signal under hela uppvärmningen, vilket såklart är helt oviktigt. Det skulle dock strula lite under själva loppet också, vilket rent tekniskt inte är en ursäkt då man springer så fort som man springer. Men självklart tänker jag använda det som en ursäkt.

Loppet

Målsättningen var ”spring inte för snabbt i början”. Utförande var ”spring som om zombieapokalypsen är här”. Ingen katastrof, jag har gjort värre ifrån mig i inledningen av lopp, men helt optimalt var det inte. Ger mig själv knappt godkänt trots allt. Första kilometern är lite småknixig med några tvära svängar, samt en gångbro som cirklar sig upp över vägen genom en trevlig 360-graders sväng. Det går an då man är relativt pigg, men svängarna tog inte slut där. Största problemet var dock när jag kom ner från bron och var kusligt nära att halka, parerade i sista milisekunden och tog en kortare sväng ut i periferin för att kompensera.

Sedan inleddes de eviga 90-graderssvängarnas kilometrar, för de pågick mer eller mindre hela vägen fram till sista kilometern. Något segt att hela tiden deccelerera och accelerera, men det går ju tyvärr inte att skylla på lika effektivt, då alla måste runt samma hörn. Trevligt nog är det här man börjar komma in i citykärnan på allvar. Ironiskt nog hinner man inte se så enormt mycket av det, inte så mycket pga den ”höga” farten, utan snarare för att jag flämtar och flåsar och flaxar för att ta mig framåt så snabbt jag kan. Fokus ligger enbart på nästa steg.

Har ingen aning om hur jag ligger till placeringsmässigt, men jag försöker utnyttja de ryggar jag har framför mig, för att hålla farten uppe. Här insåg jag till sist något under början på den fjärde kilometern. Det är inte så att de framför mig har någon magisk fartreserv att ta till så långt in i loppet, då hade de redan sprungit ifrån mig. Nej, istället börjar farten slås av något, precis som den gör för mig. Förrädiskt då jag såklart medvetet intalar mig själv att det bara är att hålla rygg. Kilometer tre och fyra är lömska jävlar.

Den sista kilometern är så gott som rak, förutom en tvär sväng några få meter innan målsnöret. Men mitt i nämnda kilometer finns också en liten gångtunnel, som såklart bjuder på en nedförsbacke, men således också en liten men elak uppförsbacke. Ett stycke innan gick jag om ett par löpare, vet inte om det var samma löpare som hängde på mig, eller om fler gick upp, men jag drog ett litet tåg med mig ur den tunneln, något som trevligt nog lyckades fastna på bild (se längst upp i inlägget). Bjuder på en sällsamt avslappnad min för att vara jag under hård löpning.

Försöker inbilla mig att jag ska dra igång en lång spurt, men den stängs ner innan den ens startat. Sparar mig istället till sista biten, då jag alltid inbillat mig att jag är explosiv nog för en spurt, oavsett hur trött jag är innan. Det visade sig faktiskt vara sant, då jag gick förbi spurtnedstängaren. Lyckades i samma ansträngning nå löparen framför mig och i en furiös spurtstrid som kommer gå till historien som en av de allra bästa, tog jag mig förbi en meter innan mållinjen. Jag liksom hörde hans suck när han inte orkade svara de sista metrarna. I och med spurten krigade jag till mig en maffig 13:e plats (en aning ironi här, placeringen spelar ingen roll såklart, men det kändes naturligt att spurta trots allt). För övrigt såg jag en filmsnutt på min målgång, av någon konstig anledning var spurten inte lika vacker på film som den var i verkligheten. Jag och min spurtkompis vet hur det egentligen gick till.

Slutord

För att återkomma till GPS-signalerna och klockan, så påstod den att jag höll ett betydligt högre tempo än jag faktiskt visade mig göra. När jag sprang var det omöjligt att veta, då jag låg på max oavsett. Således spelar det ingen roll i slutändan, då max för dagen var just max. Men jag blev rätt överraskad i mål då jag helt plötsligt tappade 40-50 sekunder mot vad snittfarten hade sagt åt mig under loppet.

Således är lösningen enkel, jag är tvungen att köpa en ny klocka och efter lite efterforskningar finns det två alternativ. Garmin 935, eller Garmin Fenix 5 (samma klocka till 99,9%, men olika skal). Kan inte kalla dom billiga direkt, inte heller prisvärda. Snordyra är nog ordet jag är ute efter, vid närmare eftertanke.

Skitskoj att få tävla igen, tack för i år Gubbracet. En helt ok kvitto på formen, men betydligt mer finns att hämta och jag blickar framåt med stor förväntan!

by Jun 02, 2017 Inga kommentarer

Toppar och dalar

Löpning

Just nu handlar allt om dalar. Var länge sedan jag såg en topp av något slag. Efter att rehabiliterat en skada i stop-motion fart (är fortsatt inte helt bra), började träningen gå så pass bra att jag vågade ställa upp i ett lopp igen. Då slog ”Revenge of the små jävla stones” till och sänkte entusiasmen rejält. Men i torsdags stod jag på startlinjen till Blodomloppet i Örebro, efter en vecka med alternativ träning. Tanken var att det skulle kännas lite ömt men att jag skulle kunna prestera ett ok resultat. Dalar kan dessvärre vara djupa och det visade sig att just denna dalen är av det djupare slaget…

Vis av erfarenhet tog jag mig till Trängens IP på cykel, redan ombutt, i god tid, med koll på vart utlämning av startnummer sant inlämning av väskor fanns. Pigga ben då jag vilat mig i form de två föregående dagarna lovade gott. Den känslan höll i sig i säkert 400 meter innan foten gjorde sig påmind. Försökte slå bort det men det hjälpte föga och 800 meter blev min uppvärmning till sist.

 

I det läget var jag fortsatt inställd på att köra och bits ihop. Men efter några korta svängar till insåg jag att varje steg gjorde det värre. Tog ett ovanligt vuxet och tungt beslut att ställa in och årets första framträdande slutade således med en DNS. Synd då jag hade klätt upp mig i mina finaste tävlingskläder och allt. Alla vet ju att det som verkligen räknas är att se snygg ut på startlinjen.

 

Idag är det lördag och jag deppar fortfarande då jag dessutom missade Örebro Action Run, där jag hade fått möjligheten att starta. För att trösta mig själv äter alldeles för mycket. Speciellt om man ser till hur mycket (lite) jag rör mig. Det som hintades när jag tog på löpartightsen i torsdags (konstigt nog helt nya men ändå hunnit med att krympa i tvätten?), bekräftas av vågen. Lägger tydligen på mig snabbt om jag drar ner träningen med 90% och ökar maten med 10%.

 

Nu börjar jag inse att jag kanske måste släppa att kunna tävla alls år, oerhört sorgligt såklart men på det stora hela i livet helt oviktigt. Trots det tänker jag deppa lite till. Självdiagnosen just nu gissar på en spricka i ett av benen i foten och då lär nästa lopp om tre veckor vara kört också. Jävla dalar.

 

by Aug 27, 2016 Inga kommentarer

Tävlingsplaneringstider

Tävling

I takt med att dagarna blir ljusare, växer det fram någon typ av preliminärt upplägg för tävlingssäsongen. Det är med andra ord tävlingsplaneringstider (ja, det är ett riktigt ord). Som vanligt vid den här årstiden, har man precis börjat få hopp om att det kanske kommer en vår igen, precis när man var på vippen att ge upp och erkänna sig besegrad av vinterns mörker. Men om jag tittar tillbaka lite genom åren, så börjar jag ana ett visst mönster. Våren och sommaren tenderar att återkomma vid relativt samma tidpunkter hela tiden. Den logiken hjälper dock föga då man är omsluten av mörkret. Men nu glider jag från ämnet, tävlingsplaneringstider är det som sagt.

 

Fokus ligger som vanligt på 5000 meter, nästan uteslutande stadslopp. Men ska åtminstone försöka köra någon annan distans, kanske till och med baka in något lopp på bana och/eller i skogen. Främst blir det lopp kring Örebro, men även här finns en liten förhoppning om att ta mig utanför Närke i år i större utsträckning. Som vanligt med min planering är den oerhört osäker, så mycket som kan påverka i slutändan. Det är därför jag nästan alltid efteranmäler mig nu för tiden, surt att se pengar försvinna på lopp jag inte deltar i. Visserligen betalar man mer på en efteranmälan, men i slutändan blir det lite billigare för mig.

 

Lopp som jag vet med mig att jag vill köra är t ex Blodomloppet, Gubbracet och Å-stadsloppet. Men jag måste gräva lite djupare i årets tävlingskalendrar för att se vad som arrangeras i år, samt när och var. Samma gäller i år som förra året, tips är varmt välkomna, om ni känner att det är något jag inte får missa. Enklast är om det är i närheten av Örebro som sagt, det är åtminstone större chans att jag letar mig dit då.

 

Tävlingsplanering Blodomloppet Örebro 2015

TBT till förra årets Blodomlopp i Örebro. Foto av N’sharp.

 

Med andra ord är det hög tid att sluta lata mig, hög tid att ta träningen till nästa steg. Vilket inte började bra, då jag vilade bort ett utmärkt träningstillfälle tidigare idag. Valde dock att lyssna på kroppen, den sa vila, så jag lydde. Ska leta mig ut ikväll istället, jag lovar. Typ.

 

by Mar 10, 2016 Inga kommentarer

Smider galna (?) planer…

Cykling

Sitter och smider planer för framtiden. Främst gäller det livet i stort, men jag hann smida lite om löpningen också. Och då det är en blogg som uttalat handlar om just det, ska jag bespara er tankarna om livet i övrigt. Har några andra aktiviteter som intresserar mig förutom löpningen, framförallt cykling och triathlon. Där det sistnämnda är något jag vill söka mig vidare mot förr eller senare. Men just nu är det så mycket enklare och roligare med att ”bara” fokusera på löpningen. Och även om jag är en motionär så vill jag gärna ha tydliga mål, vilket leder mig tillbaka till att jag smider planer som eventuellt är aningen galna.

 

För de som orkat följa mina skriverier är det ingen nyhet att jag snöat in på en viss distans, nämligen 5 km. Det är därför också där jag vill fortsätta utvecklas, då jag av någon outgrundlig anledning gillar att plåga mig med riktigt hög puls och skrikande lungor. Efter lite skämtsamt prat med halva Umarasport (Simon), så började jag fundera, kan jag göra något för att sticka ut lite mer?

 

Vi hade skojat om att vinna VM-guld, vilket då ledde mig in på att göra det på något konstigt vis, typ springa med förbundna ögon samtidigt som jag jonglerar och räknar andragradsekvationer. Min tanke var att om det bara är udda nog har ingen gjort det och ett rekord är mitt. Men hur roligt är det, egentligen?

 

Så jag började kolla på i lite mindre skala, om inte hela världen så kanske Sverige är lite mer rimligt. Eliten är såklart ljusår från mig när det gäller att springa, men jag likt alla andra blir äldre och äldre, vilket innebär att i september i år blir jag veteran och tillhör M35. Det i sin tur innebär att jag kan tävla i veteran SM.

 

Efter att ha snabbkollat lite vilka tider som brukar presteras i den åldersgruppen, kom jag fram till att det är en mix av en stor skopa galenhet  och ett kryddmått med sanno9likhet, som säger att det faktiskt skulle kunna gå.

 

I klartext: Jag står och funderar på om jag ska göra en seriös satsning mot att springa veteran SM på 5000 meter. Målet i sådana fall kommer att vara åtminstone pallplacering. Det avgörs mycket av vilka som ställer upp såklart, men rent praktiskt för mig skulle det innebära en tid på runt 16 minuter blankt.

 

Guldmedalj guld medalj smider

Bara drömmer mig bort lite med den här bilden

 

Omöjligt? Inte helt och hållet. Rimligt? Med en skopa tur och en del hård träning så kanske. Rent tekniskt ändrar det inte så mycket för mig, förutom att målet är uttalat och att jag inte kan lata mig som jag gjort nu under en period.

 

Ska jag göra det? Förmodligen, men jag är typen som smider mina planer i en mindre oändlighet innan jag bestämmer mig. Om det blir av kommer jag fortsatt att ha lite andra sidoprojekt så att säga, tänker fortsatt mycket på Cykelvasan och ett maraton/ultramaraton.

 

by Jan 04, 2016 Inga kommentarer