Steg i rätt riktning; besök på VC

Löpning

Steg

Har tagit ytterligare ett litet steg i rätt riktning nu, genom att besöka vårdcentralen. Där fick jag möta en trevlig doktor samt lika trevlig student. Berättade fint min historia och blev undersökt, inte helt oväntat var det inte mycket de kunde göra på plats. De kunde såklart inte ställa diagnosen utan röntgensyn, vilket då påstod att de inte hade. Eller så var de trots allt inte utomjordingar från Krypton som gjorde undersökningen. Däremot fick jag det näst bästa, dvs en remiss till röntgen. På gott och ont har de drop-in tuder. Nu gäller det bara att försöka klämma in tid för ett besök som antingen kan gå jättesnabbt, eller ta en hel dag. Hur planerar man för sånt?

 

Bättre och bättre?

Inbillar mig själv att foten känns bättre och bättre hela tiden, men det kan jag ju inte veta. Även om det inte gör ont då jag går längre, är det en bra bit kvar till belastningen som löpning innebär. Och jag är alldeles för rädd för att riskera att reta upp något igen genom att testa. Har ju planerat en storslagen comeback nästa år och jag behöver inga fler bakslag.

 

Diagnostankar

Eftersom jag trots allt upplevde några små microtrauman, har jag fått för mig att det rört sig om ett benbrott. Men tänk om det faktiskt är en stressfraktur vi talar om? Springer trots allt en del, inte alls mycket förhållandevis, men en del trots allt (då jag är frisk). Kanske blev det så att de här små stenarna bara var droppen som fick bägaren att rinna över? En stressfraktur är trots allt en vanlig diagnos för området. Kan förklara varför läkningen drar ut på tiden dessutom. Eller så rör det sig trots allt om en vanlig fraktur som inte lyckas läka pga daglig belastning. Tankarna är många, förhoppningsvis får jag svar om ett tag.

 

Upprätthållaren av konditionen

Just nu körs träningen uteslutande på Gröna faran, som fått den hedrande titeln ”upprätthållaren av konditionen”. Även om denna veckas träning på något sätt glidit mig ur händerna så hoppas jag hålla flåset uppe genom vintern på den. Förhoppningsvis kan jag börja slussa in lite löpning vad det lider, men annars är det rätt gött att ha en ursäkt att stanna inne nu då vindarna börjar bli kyliga.

 

steg gröna faran

Gröna faran i egen hög person. Tog tillverkarens bild från www.body-bike.com, då mina försök till fotografering var undermåliga.

 

by Nov 3, 2016 Inga kommentarer

Skadeföljetongen: Metatarsale 5

Löpning

Metatarsale 5

 

Tiden går men skadan den består, huvudmisstänkt är metatarsale 5 på höger fot. Visserligen självdiagnostiderat men jag har svårt att se att det ska vara så mycket annat. Överlag brukar man inte använda röntgen för diagnos, så¨vida det inte föreligger någon förskjutning av benet. Vanligtvis är metatarsale 5 ett ben i foten som kan drabbas av stressfrakturer, men det har inte skett i mitt fall då jag trots allt hade ett par upprepade små trauman. Och då det är trauma inblandat brukar det ofta ske närmare basen på benet, än vad det är i mitt fall. Även det är positivt att jag slipper, då de verkar kunna ta ännu längre tid på sig att läka. Med andra ord har jag tagit det bästa från olika värdelösa diagnoser och fått en semijobbig och relativt utdragen skada. Vila gör det helt klart bättre, men som jag sa till min bättre hälft, känns det som om jag får 0,5-1% förbättring per dag i runda slängar. Om ens det. Det går med andra ord inte snabbt framåt, vilket normalt sett alltid är det jag föredrar. Både i läkning och såklart löpning.

 

Vem är den där metatarsale?

Det betyder helt enkelt mellanfotsben och utgör en betydande del av tårna. Har inte så mycket mer att säga en så, men bjuder på en fin bild för att illustrera lite tydligare.

 

Metatarsale 5

Metatarsale 5 med vänner. Bild från www.mdguidelines.com

 

Prognos

Prognosen är god och man behöver inte göra så fasligt mycket egentligen, förutom att ladda upp med en båtlast av tålamod. Viktigaste är såklart att inte belasta för mycket, så anpassad träning (= ingen löpning) helt enkelt. Ev kan man använda någon typ av förband, sula eller liknande. Jag har dock inte gjort det då det gått bra ändå och gradvist blivit bättre för var dag. Utan komplikationer borde det läka på upp mot åtta veckor, men jag har mentalt ställt in mig på mer än så. Hellre lite för lång tid med rehab än för kort, säsongen är ändå åt helvete så jag bygger för 2017.

 

Börjar om från botten

Just nu står träningen helt still. Har igen åkt åp viruset från helvetet som vägrar släppa taget. Men då inga tävlingar är i sikte tar jag det lugnt och väntar ut även detta. Ingen idé att riskera något här heller, även om det är surt att inte ens få alternativträna. Men jag gissar på att jag lär bli lite vassare på att cykla och köra roddmaskin över vintern. Har ju till och med tankar om att genomföra Vätternrundan i någon form nästa år. Men det skulle inte vara första gången jag fått för mig något, som jag till sist inte genomför. Den som lever får se.

 

 

by Sep 29, 2016 Inga kommentarer

Toppar och dalar

Löpning

Just nu handlar allt om dalar. Var länge sedan jag såg en topp av något slag. Efter att rehabiliterat en skada i stop-motion fart (är fortsatt inte helt bra), började träningen gå så pass bra att jag vågade ställa upp i ett lopp igen. Då slog ”Revenge of the små jävla stones” till och sänkte entusiasmen rejält. Men i torsdags stod jag på startlinjen till Blodomloppet i Örebro, efter en vecka med alternativ träning. Tanken var att det skulle kännas lite ömt men att jag skulle kunna prestera ett ok resultat. Dalar kan dessvärre vara djupa och det visade sig att just denna dalen är av det djupare slaget…

Vis av erfarenhet tog jag mig till Trängens IP på cykel, redan ombutt, i god tid, med koll på vart utlämning av startnummer sant inlämning av väskor fanns. Pigga ben då jag vilat mig i form de två föregående dagarna lovade gott. Den känslan höll i sig i säkert 400 meter innan foten gjorde sig påmind. Försökte slå bort det men det hjälpte föga och 800 meter blev min uppvärmning till sist.

 

I det läget var jag fortsatt inställd på att köra och bits ihop. Men efter några korta svängar till insåg jag att varje steg gjorde det värre. Tog ett ovanligt vuxet och tungt beslut att ställa in och årets första framträdande slutade således med en DNS. Synd då jag hade klätt upp mig i mina finaste tävlingskläder och allt. Alla vet ju att det som verkligen räknas är att se snygg ut på startlinjen.

 

Idag är det lördag och jag deppar fortfarande då jag dessutom missade Örebro Action Run, där jag hade fått möjligheten att starta. För att trösta mig själv äter alldeles för mycket. Speciellt om man ser till hur mycket (lite) jag rör mig. Det som hintades när jag tog på löpartightsen i torsdags (konstigt nog helt nya men ändå hunnit med att krympa i tvätten?), bekräftas av vågen. Lägger tydligen på mig snabbt om jag drar ner träningen med 90% och ökar maten med 10%.

 

Nu börjar jag inse att jag kanske måste släppa att kunna tävla alls år, oerhört sorgligt såklart men på det stora hela i livet helt oviktigt. Trots det tänker jag deppa lite till. Självdiagnosen just nu gissar på en spricka i ett av benen i foten och då lär nästa lopp om tre veckor vara kört också. Jävla dalar.

 

by Aug 27, 2016 Inga kommentarer

Anfäkta och anamma

Löpning

Anamma och regera alla världens andemakter. Amiral Nelsons alla bomber och granater och kanoner. Apspektakel. Asgamar. Blixt, brak och dunder. Blåkullatomtar. Bomber och granater och krevader. Bålnötter. Deghögar. Det var som topp tusen tunnor. Dunder och brak. Far och flyg. Förpiskade luspudlar. För hundra gubbar. För sjutton hakar.  . Gargantuaner. Gravade oxsvansar. Gråsuggor och dreglande paddor. Gräsligt. Gyckel, båg och ordkonster.  I alla milda makters namn. Jäklar. Jämmer och elände. Kanapéer och konjakskransar. Kloakdjur. Krevader och kanoner. Lekstugefasoner. Luspudlar. Milda makter. Möshumlor. Nu blommar asfalten. Nu går skam på torra land. Pest och pina. Pistaschgubbar och surkålsstuvning. Plattfötter. Potatisgrisar. Rena rävgiftet. Rena sammansvärjningen. Rena vansinnet. Rotborstar. Rullsvansapa. Sabotörer och pestråttor. Sladderfågel. Sillmjölkar. Skabbhalsar. Skottkolvar. Snack och strunt och snack. Sopprötter. Tusan. Urfånigt. Vrakplundrare. Ärkebanditer.

 

Hjälp

Blev tvungen att låna lite inspiration för att uttrycka mina känslor, och vem kan vara bättre för ändamålet än Kapten Haddock? Valde ut en del ord som så fint presenterades i bokstavlig rangordning ovan.

 

anfäkta och anamma

Kaptenen i egen hög person

 

Anledningen

Två stenar. Eller möjligen tre. Kan för allt i världen inte minnas om jag fick en eller två närgångna möten under passet igår. Eller jo, när jag nu skriver minns jag faktiskt att det var två. Det gör det till tre totalt med dagens äventyr.

Sprang helt utan bekymmer som man kan göra titt som tätt, helt oskyldig. Från ingenstans attackerar en vass sten mitt fotblad på höger fot. Inte mer med det, sånt som händer. Men när det sker igen en kilometer senare, på samma förbaskade punkt, blev jag lite lack. Om det var samma sten eller två som samarbetade går inte att uttala sig om i nuläget. 

 

På’t igen?

Foten kändes fin och så gott som opåverkad idag tack och lov. Beger mig ut på en kort tur i samband med lunchen. Då sker det fruktansvärda, ytterligare en sten borrar sig in i foten. Och det med kirurgisk precision, på millimetern där gårdagens tragedi utspelade sig. Fick än mer ont men sprang vidare lite. Stannade till sist för att kolla hur det såg ut. Visuellt ok, men efter det kunde jag inte springa längre. Inte gå heller för den delen. Fick halta hem och har nu löjligt ont.

 

Nerv?

Är det en retad nerv månntro? Eller senan under foten? Muskel? Skelett? En kombination? Konspirationsteorierna haglar och jag funderar på vilken av mina konkurrenter som lejt stenarna. Samt vem som sen tränat stenarna, den sista vill jag ha kontakt med för lite tips om hur jag kan träna hunden.

 

Miserabel

Just nu är m’jag en miserabel hög i sängen som tycker synd om mig själv. Visserligen bara timmar efter skadan uppstod, men helt plötsligt känns Blodomloppet långt borta den 25/8 med tanke på nuläget. Undrar vilken typ av tröstätning som också kan ha positiva effekter på läkningen? Spontant säger jag att marängsviss ligger bra till.

 

by Aug 15, 2016 Inga kommentarer

Besök på Zinkens…äh whatever

Löpning

Hur hade jag tid att skriva här så frekvent som jag gjorde tidigare? Har filat på ett inlägg i en veckas tid nu, då vi var på ett kort besök i Stockholm över helgen. Varje morgon tänker jag att ”ikväll skriver jag klart”. Den taktiken har uppenbarligen fungerat sådär semi-effektivt. Var hur som helst påpassligt nära Zinkensdamm och tänkte passa på att köra ett intervallpass då möjligheten fanns. Men en vecka sen, liksom, känns som gamla nyheter minst sagt. Har hunnit med både med- och motgångar vad gäller löpningen sedan dess. Inte för att någon vet, då jag knappast hunnit skriva om det heller…

 

Zinken

Träningen på Zinkensdamm var en katastrof, fick visserligen upp pulsen lite vid några tillfällen, men på det stora hela en katastrof så jag skiter i att skriva mer om det.

 

På hemmaplan

Väl i Örebro igen har jag försökt att träna på. Problemet är bara att det är rätt mycket annat som ska göras också, t ex jobb. Som om ett eget företag inte räckte så har jag ju ett extrajobb också, är uppenbarligen lite smart som jag ser ut. Har stora problem att få in ett behagligt flyt i träningen, men är åtminstone rätt bra på att fixa nyckelpassen. Inte helt hållbar strategi i långa loppet gissar jag mig till, men det är självklart bättre än inget.

 

Säsongspremiären

Ser folk som säger att säsongen är över (more or less), samtidigt som jag försöker få kroppen i någorlunda bra form till årets premiärlopp. Så bra säsong har jag haft så här långt. Träningen och framförallt frånvaron av lopp gör formen hänsynslöst svårbedömd. Ena halvan säger ”lägg ner planer på att springa snabbt, välj att promenera istället”. Den andra fokuserar på ljusglimtarna i de pass jag gjort och tycker att ”kanske inget PB, men fan inte långt ifrån”. Slår man ihop dom skulle jag gissa på runt 17:30 över halvmilen. Känns inte som om jag är van att plåga kroppen i hög fart under lång tid helt enkelt. Ingen imponerande tid efter vad jag hoppats på, men skadan sätter sina spår. Vi lär märka om ett par veckor.

 

by Aug 13, 2016 Inga kommentarer

Nytt kapitel

Löpning

Hör på detta och förundras; bloggen är inte död! Min skada tog däremot död på motivationen, dels att träna och dels att skriva. Den lilla förmåga och inspiration jag hade till att blogga försvann sakta snabbt och säkert. Initiala tankarna var att det bara var en liten paus, inget att bry sig om. Efter ett tag såg jag det mer som en semester. Därefter förr allt i någon sorts dvala och jag glömde tid och rum, eller åtminstone tiden som passerat sedan mitt senaste inlägg. En dag fick jag för mig att kolla på bloggen och chockades svårt då jag insåg att det är en dvala på ett drygt kvartal vi snackar om! Ett nytt kapitel ska skrivas och jag inleder med att berätta den lagom roliga historien om hur min rehabilitering utvecklat sig från senast fram till idag.

 

Skadan

Först var jag skadad. Sen fortsatte det. Därefter fortsatte det igen. Trodde ett tag att jag var lite bättre, men hade fel. Till sist blev det aningen bättre. Det fortsatte en eeeevighet. Och på det följde en period av aningen lite utveckling i rätt riktning igen. Sen stagnation och frustration. Uppgivenhet. Men efter det så fortsatte det på samma sätt ändå. Och när man precis gett upp hoppet om att få tävla alls i år, kunde jag börja springa lite mer på ett sätt som kan liknas vid löpning.

 

Nuläget

Och på det har jag nu byggt upp lite som kan kallas för kondition, crazy långsamt har det gått. Och då jobbar jag ändå med sånt här och vet hur man ska rehabilitera dessa skador. Men även om jag faktiskt inte är helt bra i dagsläget heller, kan jag nu träna och springa intervaller, så länge jag tillåter en dags helvila efteråt. Det är ett medvetet upplägg där den nedbrytningen som sker leder till anpassning och utveckling. Men crazy långsamt går det som sagt.

 

Lopp ahead!

Målet är att chocka alla och ställa upp i Blodomloppet om några veckor. Har ingen aning om vilken tid jag kan prestera där, kanske lite lagom bra, kanske blir det en total kross av mitt PB? De intervaller jag kör nu känns åtminstone ok, så helt värdelöst tror jag iaf inte att det går. För de få tappra som fortfarande tittar in här  (jo ni är faktiskt fler än man kan tro enligt Google Analytics) är ni varmt välkomna att bänka er för fler mer eller mindre meningslösa inlägg.

 

Nytt kapitel blodomloppet

 

Önskemål välkomna

Nytt för mitt nya kapitel är dock att jag tar önskemål på ämnen att skriva om. Alla förslag är välkomna, ingen som helst garanti lämnas på att jag faktiskt skriver om det och ingen belöning utgår om jag faktiskt gör det.

by Aug 2, 2016 Inga kommentarer