Anamma och regera alla världens andemakter. Amiral Nelsons alla bomber och granater och kanoner. Apspektakel. Asgamar. Blixt, brak och dunder. Blåkullatomtar. Bomber och granater och krevader. Bålnötter. Deghögar. Det var som topp tusen tunnor. Dunder och brak. Far och flyg. Förpiskade luspudlar. För hundra gubbar. För sjutton hakar.  . Gargantuaner. Gravade oxsvansar. Gråsuggor och dreglande paddor. Gräsligt. Gyckel, båg och ordkonster.  I alla milda makters namn. Jäklar. Jämmer och elände. Kanapéer och konjakskransar. Kloakdjur. Krevader och kanoner. Lekstugefasoner. Luspudlar. Milda makter. Möshumlor. Nu blommar asfalten. Nu går skam på torra land. Pest och pina. Pistaschgubbar och surkålsstuvning. Plattfötter. Potatisgrisar. Rena rävgiftet. Rena sammansvärjningen. Rena vansinnet. Rotborstar. Rullsvansapa. Sabotörer och pestråttor. Sladderfågel. Sillmjölkar. Skabbhalsar. Skottkolvar. Snack och strunt och snack. Sopprötter. Tusan. Urfånigt. Vrakplundrare. Ärkebanditer.

 

Hjälp

Blev tvungen att låna lite inspiration för att uttrycka mina känslor, och vem kan vara bättre för ändamålet än Kapten Haddock? Valde ut en del ord som så fint presenterades i bokstavlig rangordning ovan.

 

anfäkta och anamma

Kaptenen i egen hög person

 

Anledningen

Två stenar. Eller möjligen tre. Kan för allt i världen inte minnas om jag fick en eller två närgångna möten under passet igår. Eller jo, när jag nu skriver minns jag faktiskt att det var två. Det gör det till tre totalt med dagens äventyr.

Sprang helt utan bekymmer som man kan göra titt som tätt, helt oskyldig. Från ingenstans attackerar en vass sten mitt fotblad på höger fot. Inte mer med det, sånt som händer. Men när det sker igen en kilometer senare, på samma förbaskade punkt, blev jag lite lack. Om det var samma sten eller två som samarbetade går inte att uttala sig om i nuläget. 

 

På’t igen?

Foten kändes fin och så gott som opåverkad idag tack och lov. Beger mig ut på en kort tur i samband med lunchen. Då sker det fruktansvärda, ytterligare en sten borrar sig in i foten. Och det med kirurgisk precision, på millimetern där gårdagens tragedi utspelade sig. Fick än mer ont men sprang vidare lite. Stannade till sist för att kolla hur det såg ut. Visuellt ok, men efter det kunde jag inte springa längre. Inte gå heller för den delen. Fick halta hem och har nu löjligt ont.

 

Nerv?

Är det en retad nerv månntro? Eller senan under foten? Muskel? Skelett? En kombination? Konspirationsteorierna haglar och jag funderar på vilken av mina konkurrenter som lejt stenarna. Samt vem som sen tränat stenarna, den sista vill jag ha kontakt med för lite tips om hur jag kan träna hunden.

 

Miserabel

Just nu är m’jag en miserabel hög i sängen som tycker synd om mig själv. Visserligen bara timmar efter skadan uppstod, men helt plötsligt känns Blodomloppet långt borta den 25/8 med tanke på nuläget. Undrar vilken typ av tröstätning som också kan ha positiva effekter på läkningen? Spontant säger jag att marängsviss ligger bra till.