Straffintervaller

torsdag, augusti 18, 2016 0 Permalink 0

Körde nyss något som jag fick för mig att kalla straffintervaller. Ville på något sätt plåga kroppen lite och mig själv för att jag lyckats skada foten blott en dryg vecka före det som är tänkt att bli säsongspremiären. Premiär, i slutet av augusti. Året har sannerligen gått i rehabiliteringens tecken. Efter som foten fortsatt inte återhämtat sig vände jag mig till spinninghojen. Den har dessutom den stora fördelen att jag kan träna när som helst på dygnet utan att riskera att väcka någon i familjen, tränas med partyfolket utanför ytterporten, eller skrämma någon med mina plågade ansiktsuttryck under den sista intervallen. Jag behöver inte ens byta om ordentligt utan det räcker med cykelbyxor och skor!

 

Straffintervaller

Inget nytt under solen denna gång heller, det var vanliga treor jag plågade mig igenom, varför uppfinna hjulet på nytt liksom? Men genom att kalla det något nytt och “häftigt” säljer man lösnummer. Jodå, jag fortsätter med min dåliga stil att kopiera kvällspressens rubriksättande. Kort och gott fem stycken 3/1 min i full jävla fart.

 

Maxat

Har visserligen inte alltför mycket data från cykling inomhus sedan tidigare, men jag vet att jag haft svårt att pressa uipp pulsen över 160 slag/min tidigare. Idag toppade jag ut på maffiga 171 slag. Go hard och go home. Eller go hard when home i det här fallet? Hur som, äckligt jobbigt var det.

 

Träning > blogg

Efter det passet är jag för trött för att ens fejka att jag har mer inspiration än så att att blogga, stämplar ut med lite inspo (tror det var ett hett ord på Instagram för ca ett år sedan) i form av min pulsgraf.

 

 

straffintervaller pulskurva

Snygg om jag får säga det själv

 

 

Anfäkta och anamma

måndag, augusti 15, 2016 0 Permalink 0

Anamma och regera alla världens andemakter. Amiral Nelsons alla bomber och granater och kanoner. Apspektakel. Asgamar. Blixt, brak och dunder. Blåkullatomtar. Bomber och granater och krevader. Bålnötter. Deghögar. Det var som topp tusen tunnor. Dunder och brak. Far och flyg. Förpiskade luspudlar. För hundra gubbar. För sjutton hakar.  . Gargantuaner. Gravade oxsvansar. Gråsuggor och dreglande paddor. Gräsligt. Gyckel, båg och ordkonster.  I alla milda makters namn. Jäklar. Jämmer och elände. Kanapéer och konjakskransar. Kloakdjur. Krevader och kanoner. Lekstugefasoner. Luspudlar. Milda makter. Möshumlor. Nu blommar asfalten. Nu går skam på torra land. Pest och pina. Pistaschgubbar och surkålsstuvning. Plattfötter. Potatisgrisar. Rena rävgiftet. Rena sammansvärjningen. Rena vansinnet. Rotborstar. Rullsvansapa. Sabotörer och pestråttor. Sladderfågel. Sillmjölkar. Skabbhalsar. Skottkolvar. Snack och strunt och snack. Sopprötter. Tusan. Urfånigt. Vrakplundrare. Ärkebanditer.

 

Hjälp

Blev tvungen att låna lite inspiration för att uttrycka mina känslor, och vem kan vara bättre för ändamålet än Kapten Haddock? Valde ut en del ord som så fint presenterades i bokstavlig rangordning ovan.

 

anfäkta och anamma

Kaptenen i egen hög person

 

Anledningen

Två stenar. Eller möjligen tre. Kan för allt i världen inte minnas om jag fick en eller två närgångna möten under passet igår. Eller jo, när jag nu skriver minns jag faktiskt att det var två. Det gör det till tre totalt med dagens äventyr.

Sprang helt utan bekymmer som man kan göra titt som tätt, helt oskyldig. Från ingenstans attackerar en vass sten mitt fotblad på höger fot. Inte mer med det, sånt som händer. Men när det sker igen en kilometer senare, på samma förbaskade punkt, blev jag lite lack. Om det var samma sten eller två som samarbetade går inte att uttala sig om i nuläget. 

 

På’t igen?

Foten kändes fin och så gott som opåverkad idag tack och lov. Beger mig ut på en kort tur i samband med lunchen. Då sker det fruktansvärda, ytterligare en sten borrar sig in i foten. Och det med kirurgisk precision, på millimetern där gårdagens tragedi utspelade sig. Fick än mer ont men sprang vidare lite. Stannade till sist för att kolla hur det såg ut. Visuellt ok, men efter det kunde jag inte springa längre. Inte gå heller för den delen. Fick halta hem och har nu löjligt ont.

 

Nerv?

Är det en retad nerv månntro? Eller senan under foten? Muskel? Skelett? En kombination? Konspirationsteorierna haglar och jag funderar på vilken av mina konkurrenter som lejt stenarna. Samt vem som sen tränat stenarna, den sista vill jag ha kontakt med för lite tips om hur jag kan träna hunden.

 

Miserabel

Just nu är m’jag en miserabel hög i sängen som tycker synd om mig själv. Visserligen bara timmar efter skadan uppstod, men helt plötsligt känns Blodomloppet långt borta den 25/8 med tanke på nuläget. Undrar vilken typ av tröstätning som också kan ha positiva effekter på läkningen? Spontant säger jag att marängsviss ligger bra till.

 

Besök på Zinkens…äh whatever

lördag, augusti 13, 2016 0 Permalink 0

Hur hade jag tid att skriva här så frekvent som jag gjorde tidigare? Har filat på ett inlägg i en veckas tid nu, då vi var på ett kort besök i Stockholm över helgen. Varje morgon tänker jag att “ikväll skriver jag klart”. Den taktiken har uppenbarligen fungerat sådär semi-effektivt. Var hur som helst påpassligt nära Zinkensdamm och tänkte passa på att köra ett intervallpass då möjligheten fanns. Men en vecka sen, liksom, känns som gamla nyheter minst sagt. Har hunnit med både med- och motgångar vad gäller löpningen sedan dess. Inte för att någon vet, då jag knappast hunnit skriva om det heller…

 

Zinken

Träningen på Zinkensdamm var en katastrof, fick visserligen upp pulsen lite vid några tillfällen, men på det stora hela en katastrof så jag skiter i att skriva mer om det.

 

På hemmaplan

Väl i Örebro igen har jag försökt att träna på. Problemet är bara att det är rätt mycket annat som ska göras också, t ex jobb. Som om ett eget företag inte räckte så har jag ju ett extrajobb också, är uppenbarligen lite smart som jag ser ut. Har stora problem att få in ett behagligt flyt i träningen, men är åtminstone rätt bra på att fixa nyckelpassen. Inte helt hållbar strategi i långa loppet gissar jag mig till, men det är självklart bättre än inget.

 

Säsongspremiären

Ser folk som säger att säsongen är över (more or less), samtidigt som jag försöker få kroppen i någorlunda bra form till årets premiärlopp. Så bra säsong har jag haft så här långt. Träningen och framförallt frånvaron av lopp gör formen hänsynslöst svårbedömd. Ena halvan säger “lägg ner planer på att springa snabbt, välj att promenera istället”. Den andra fokuserar på ljusglimtarna i de pass jag gjort och tycker att “kanske inget PB, men fan inte långt ifrån”. Slår man ihop dom skulle jag gissa på runt 17:30 över halvmilen. Känns inte som om jag är van att plåga kroppen i hög fart under lång tid helt enkelt. Ingen imponerande tid efter vad jag hoppats på, men skadan sätter sina spår. Vi lär märka om ett par veckor.